KG Bergström
Sir KG Bergström. Det är så han heter. Geniet. Den vise.
Han är en stor förebild. Han är faktiskt en sådan förebild för mig att jag åtskilda gånger försökt imitera hans frisyr.
Utan önskat resultat. Utan samma elegans.
KG är en politisk virtous. En utrikeskorrespondent. Jag älskar det ordet. Utrikeskorrespondent.
Tänk er att få utmärka er som det. Tänk er att kunna presentera er som det.
För ett tag sedan slog jag på SVT av ett misstag, och där var han. KG Bergström.
Han satt där, tillbakalutad på något genialiskt men bestämt sätt, som bara KG kan.
Det var någon debatt av något slag. Jag kan inte minnas vad debatten handlade om, men jag minns att jag fick kalla kårar. Hur kan någon vara så dum att han agerar motpart mot självaste KG Bergström?
Jag kände stor sympati för denne motparten. Han begick karriärsjälvmord.
Ni vet när en bekant utmärker sig på ett mycket pinsamt sätt så att man skäms själv för att man var där och såg det hela? Exakt så kände jag. Det var hemskt. Jag lyssnade inte ens på debatten, det behövdes inte. Man såg tydligt på KG's ansikte vilket psykiskt övertag han hade. Jag minns att jag tänkte: Om blickar kunde döda, hade KG Bergström varit Charles Mansons överman.
